Människor i sorg var ett kapitel för sig. Man kunde ha utbildat sig hur många år som helst och stå alldeles bredvid dem men ändå befinna sig i en annan världsdel. Ingenting kunde man säga för att pigga upp dem, inget göra för att få dem att må bättre. Det enda man kunde göra var att finnas där och lyssna till deras outhärdliga bedrövelse. Stå ut fastän det skrek tröstlöshet om dem, att allt var meningslös, att livet var så skoningslöst att det inte ens var någon ide att försöka. Man kunde lika gärna ge upp på en gång. Vad var det för mening när allt ändå kunde ta slut om en timme? Varför anstränga sig när allting ändå strävade mot samma obönhöriga slut? När det inte gick att komma undan. Människor i sorg var en enda stor påminnelse. Varför? Varför skulle man över huvud taget?