Цитаты из книги Вікторыя

Что такое любовь? Это шелест ветра в розовых кустах, нет - это пламя, рдеющее в крови. Любовь - это адская музыка, и под звуки ее пускаются в пляс даже сердца стариков. Она, точно маргаритка, распускается с наступлением ночи, и точно анемон, от легкого дуновения свертывает свои лепестки и умирает, если к ней прикоснешься. Вот что такое любовь. Она может погубить человека, возродить его к жизни и вновь выжечь на нем свое клеймо; сегодня она благосклонна ко мне, завтра к тебе, а послезавтра уже к другому, потому что она быстротечна. Но она может наложить на тебя неизгладимую печать и пылать, не затухая, до твоего смертного часа, потому что она - навеки. Так что же такое любовь? О, любовь - это летняя ночь со звездами и ароматом земли. Но почему же она побуждает юношу искать уединенных тропок и лишает покоя старика в его одинокой каморке? Ах, любовь, ты превращаешь человеческое сердце в цветущий сад и грязную свалку, в роскошный и бесстыдный сад, где свалены таинственные и непотребные отбросы. Не она ли заставляет монаха красться ночью в запертые ворота сада и через окно глядеть на спящих? Не она ли насылает безумие на послушницу и помрачает разум принцессы? Это она клонит голову короля до земли, так что волосы его метут дорожную пыль, и он бормочет непристойные слова, и смеется, и высовывает язык. Вот какова любовь. Но нет, она бывает еще совсем другая, и ее не сравнить ни с чем в мире. Весенняя ночь спустилась на землю, и юноша увидел перед собой очи - два ока. Он глядел в них - и не мог наглядеться. И поцеловал девичьи уста, и тогда ему показалось, будто в сердце его встретились два светильника: солнце и звезда. Девичьи руки обвили его, и больше он ничего в мире не видел и не слышал. Любовь - это первое слово создателя, первая осиявшая его мысль. Когда он сказал: "Да будет свет!" - родилась любовь. Все, что он сотворил, было прекрасно, ни одно свое творение не хотел бы он вернуть в небытие. И любовь стала источником всего земного и владычицей всего земного, но на всем ее пути - цветы и кровь, цветы и кровь.

Käre Johannes! skrev hon. När ni läser detta brev är jag död. allting är så inderligt för mig nu, jag skäms inte längre för er och skriver till er igen, som om ingenting stod i vägen för det. Förr, när jag var riktig vid liv, skulle jag hellre ha lidit nat och dag än skrivit till er igen, men nu har jag börjat avsälas och jag tänker inte längre på det sättet- Främmande har sett mig blöda, doktorn har undersökt mig och sett att jag bara har en rest av en kunga kvar, vad ska jag då längre blygas för? jag har legat här på sängen och tänkt på de sista ord jag sa till er. Det var i skogen den där kvällen. Den gången tänkte jag inte att det skulle vara min sista ord, för då skulle jag ha sagt farväl till er med detsamma och tackat er. Nu får jag inte se er mera, så jag ångrar nu att jag inte fick kasta mig ner och kyssa era skor och marken som ni gick på och visa er hur outsägligt jag har äslkat er. Jag har legat här och önskat både i går och i dag att jag inte var sjukare än att jag kunde få komma hem igen och gå i skogen och finna platsen som vi satt på när ni höll båda mina händer, för då kunde jag lägga mig ner där och se om jag inte hittade spåret efter er och kyssa all ljungen där omkring. Men jag kan inte komma hem nu om jag inte skulle bli bättre som mamma tror. Käre Johannes! Det är underligt att tänka på att jag inte har uträttat något annat än att komma till jorden och älska er och nu säga farväl till livet. Ni kan tro att det är underligt att ligga här och vänta på dagen och timmen. Jag avlägsnar mis steg för steg från livet och människorna på gatan och vagnsbullret; våren kommer väl heller aldrig jag att se mera och dessa hus och gator och träden i parken kommer att finnas kvar efter mig. jag fick sitta i sängen i dag och se ut genom fönstret lite. Nere på hörnet var de två som träffades, de hälsade och grep varandras händer och skrattade åt vad de sade, men då var de så underligt för mig att jag som låg och såg på detta skulle dö. Jag kom att tänka: de två där nere vet inte att jag ligger här och väntar på min timme, men om de visste det så skulle väl de ändå hälsa på varandra och tala med varandra liksom nu. I går natt när det var mörkt tänkte jag att de skulle vara min sista stund, mitt hjärta började stå stilla och de var som om jag redan hörde evigheten brusa emot mig långt ute. Men i nästa ögonblick vände jag tillbaka långt bortifrån och började andas igen. det var en aldelles obeskrivlig känsla. Men mamma trod att det bara var älven och forsen därhemma som jag mindes. Du gode Gud, ni skulle veta hur jag har älskat er, Johanner. Jag har inte fått visa er det, det har lagt sig så mycket i vägen för mig, och först och främst min egen natur. Pappa var också svår mot sig själv på samma sätt, och jag är hans dotter. Men nu när jag ska dö och altsammans är försent skriver jag till er ännu en gång och säger det. Jag frågar mig själv varför jag gör det när det ändå är likgiltig för er, i synnerhet när jag inte ens ska vara i livet mera, men jag ville gärna vara nära er i det sista så att jag inte kände mig mera övergiven än förr i alla fall. När ni läser detta är det som om jag ser era axlar och händer och ser alla era rörelser med brevet när ni håller det framför er och läser det. Då är vi inte så långt ifrån varandra, tänker jag. Jag kan inte skicka bud efter er, det har jag ingen rätt till. Mamma ville skicka efter er redan för två dagar sedan, men jag vilel hellre skriva. Jag ville också helst att ni skulle minnas mig sådan som jag en gång var när jag ännu inte var sjuk. Jag minns att ni ... ... ... mina ögon och ögonbrun, men inte heller de är längre som förr. Också av den orsaken ville jag att ni inte skulle komma. och jag vill också be er om att inte se mig i kistan. Jag är visserligen ungefär som när jag levde, bara något blekare, och jag ligger i gul klänning, men ändå skulle ni ångra er om ni kom och såg mig. Nu har jag skrivit många gånger på det här brevet i dag och ändå har jag inte fått söga er en tusendel av det jag ville säga. Det är så förfärligt för mig att dö, jag vill inte det, jag hoppas ännu så innerligt till Gud att jag ska kunna bli lite bättre, on än inte längre än till våren. Då är dagarna ljusa och det är löv på träden. Om jag blev frisk igen nu skulle jag nog aldrig vara elak mot er mera, Johannes. Vad har jag gråtit och tänkt på det! Å, jag skulle gå ut och smeka alla gestalterna och stanna och tacka vart steg i trapporna som jag kom förbi och vara god mot alla. Det skulle göra detsamma hur ont jag fick om jag bara fick leva. Jag skulle aldrig mera klaga över någonting, nej, jag skulle le mot den som överföll och slog mig och tacka och lova om jag fick leva. Mitt liv är så olevat, inget har jag uträttat för någon och detta felslagna liv ska nu ändas. Om ni visste hur ogörna jag ville dö så kanske ni skulle göra något, göra allt som stod i er makt. Ni kan visserligen ingenting göra, men jag tänkte att om ni och hela vörlden bad för mig och inte ville släppa mig så skulel Gud skänka mig livet. Å, tacksam jag skulle vara då och aldrig göra något ont mera men le mot alltsom blev mig beskärt bara jag fick lov att leva. Mamma sitter här och gråter. Hon satt också här hela natten och grät över mig. Detta gör mig lite gott, det mildrar mitt avskeds bitterhet. I dag tänkte jag också: Vad skulle ni väl tänka om jag kom rätt fram till er på gatan en dag när jag var vackert klädd och inte sade nådot sårande mera utan gav er en ros som jag kunde ha köpt på förhand. Så tänkte jag strax därpå att jag aldrig mera kan göra vad jag vill, för jag kan väl aldrig bli frisk igen förrän jag dör. jag gråter så ofta, jag ligger stilla och gråter hejdlöst och tröstlost, det gör inte ont i mitt bröst när jag inte snyftar. Johannes, kära, kära vän, min enda älskade på jorden, kom till mig nu och var här lite när det börjar mörkna. jag ska inte gråta då utan le så gott jag förmår, bara av glädje över att ni kom. Nej, var är min stolthet coh mitt mod! Jag är inte min fars dotter nu, men det kommer sig av krafterna har lämnat mig. Jag har lidit länge, Johannes, långt före dessa sista dagar. När ni var i utlandet led jag, och sedan, efter det jag kom hit till staden i vår, har jag lidit varje dag. Jag har aldrig förr vetat hur oändligt långt natten kunde vara. Jag har sett er två gånger på gatan under denna tid, ena gången gnolade ni när ni gick förbi mig men ni såg mig inte. Jag hade ett hopp om att få se er hos Seiers men ni kom inte. Jas skulle inte ha talat till er eller ha gått alldeles framför er utan ha varit tacksam för att se er på långt avstånd. Men ni kom inte. Jag tänkte då att ni kanske var för min skull ni inte kom. Klockan elva började jag dansa för att jag inte längre stod ut med att vänta. Ja, Johannes, jag har älskat er, älskat bara er i hela mitt liv. Det är Victoria som skriver detta och Gud läser det över min axel. Och nu måste jaf säga farväl, det har nu blivit nästan mörkt och jag ser inte längre. Farväl, Johannes, tack för var dag! När jag flyger bort från jorden ska jag tacka er ända in i det sista och nämna ert namn hela vägen för mig själv. Lev då väl i hela ert liv och förlåt mig vad jag har gjort emot er och att jag inte kunde få kasta mig ner för er och be er om förlåtelse för det. Jag gör det nu i mitt hjärta. Lev då väl, Johannes, och farväl för alltid. Och tack ännu en gång för varenda dag och stund. Jag kan inte mera. Er Victoria.