Линнея Аксельссон0.0 Ædnan är ett mäktigt epos som på en ordknapp vers berättar om två samiska familjer. I deras öden speglas samernas moderna historia, skildrat över tre generationer från början av 1900-talet till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv och historia flätas samman med Sveriges koloniala politik. ("Ædnan" är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden.)
Svenskens fingrar
i hela min mun
paltorna spridda
överallt på golvet
Jag som trodde
det var för mina
onda tänder
reseläkaren kommit
Med hårda redskap
mätte han mig
Магнус Вестербро0.0 Först kom kylan. Sen värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Sen även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd. Det var inte sant. Spannmål hade funnits men exporterats som mat till Londons droskhästar.
Missväxtåren 1867–1869 är den senaste riktigt svåra naturkatastrofen i Sverige och dess påverkan förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden fick enorma konsekvenser i form av stora sociala spänningar och blev också startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika.
Delar av den här katastrofen har letat sig in i vårt kollektiva minne, genom berättelser som Barnen från Frostmofjället, Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget och i Sara Lidmans romaner.
Magnus Västerbro berättar också om svältkatastrofer från tidernas början fram till idag, och slutar med en blick in i framtiden. Kommer svältkatastrofer kunna utrotas för gott eller är vi tvärtom på väg in i en ny era av global hungersnöd i klimatförändringarnas spår?
I Svälten påminner Magnus Västerbro oss om en historisk händelse vars lärdomar är mer aktuella än någonsin. Med hjälp av enskilda människors livsöden skildrar Svälten den senaste stora naturkatastrofen i Sverige, samtidigt som den fördjupar sig i en av mänsklighetens verkliga ödesfrågor.
Эмма Адбоге0.0 Dom vuxna hatar Gropen. Dom tycker inte att vi ska vara där och leka för man kan dö.
- Åtminstone ramla och slå sej! säger Eva.
- En gång ramlade jag och slog mej, säger jag. Men det var inte i Gropen för det var i kuddis när Hannes skulle hoppa från ribbstolen och kom på mej istället för på tjockmattan.
Eva svarar inte. Hon bara gör liten mun och tittar bort.
-Gropen är ändå dålig, mumlar hon.
Gropen ligger bakom gymnastiksalen. Någon tog bort en massa grus där förr i tiden, nu växer det sly och stubbar och man kan vara där och leka. Hur länge som helst, hur roliga lekar som helst. Alla älskar Gropen - utom de vuxna. De hatar Gropen!
